Cupcake-filt

För ett bra tag sedan när jag för första gången såg Attic24´s Cupcake Stripe Blanket blev jag förälskad i den och bestämde mig för att en sån måste jag göra. Det är egenligen inte alls mina färger men tillsammans blir de så fina. Lucy, a.k.a Attic24, är så otroligt färgsäker.

Så nu bestämde jag mig för att jag hade förtjänat ett filt-kit och beställde från Woolwarehouse i Storbritannien.    De säljer (bl.a) Attic24´s kit och de skickar över hela världen.

En vecka senare kom ett paket med en fin organza-påse med 15 stycken 100 grams nystan med medföljande beskrivning.

Givetvis satte jag igång genast, sen återstår det bara att se om det är ett evighetsprojekt eller om jag är lika sugen hela vägen.

Palmätare

Palmbeståndet har minskat rätt ordentligt här i våra trakter de senaste åren. Det beror på en skalbagge, Rhynchophorus ferrugineus som har kommit från Asien och härjar sen 2006 även i södra Frankrike.

Nu är det ju inte skalbaggarna som är bovarna i det här dramat, det är deras larver.

Det är larverna som äter upp palmerna inifrån vilket gör att de dör. När larverna är färdiga att bli skalbaggar tar de sig ut ur palmen med hjälp av sina kraftiga käkar, och förvandlas till en skalbagge på utsidan av palmen.

 Ett hål gjort inifrån av larven. "Skalet" från förvanligen hängde kvar vid hålet. 

Förra hösten såg vi den ena palmen efter den andra sågas ner. I våras var det vår granne bakom oss som fick hyra in hjälp med att såga ner och frakta bort sin flera meter höga palm, i somras var det en annan granne som fick göra samma sak.

Ytterligare en grannes palm är uppäten men den står fortfarande kvar. Förmodligen är det en tämligen dyr historia att göra sig av med en sjuk palm, eftersom det krävs speciell utrustning att kapa en hög palm (måste kapas i sektioner) och sen kan man inte bara åka till soptippen med den som med vilket annat trädgårdsavfall som helst. Den angripna palmen måste brännas för att inte skalbaggarna och larverna skall överleva och förflytta sig till andra, friska palmer.

Vi förstod att det nog bara var en tidsfråga tills våra palmer skulle bli angripna.

Våra Phoenix canariensis

För några veckor sedan hyfsade jag till den lilla palmen, dvs jag kapade av de delar av palmbladen som vi hade lämnat för långa. Tydligen störde ljudet och vibrationerna av den elektriska sågen skalbaggarna för när jag stängde av den hörde jag hur det började krypa och röra på sig i palmen och så kom de 2,5 - 3 cm stora orangefärgade skalbaggarna ut.
Några dagar senare hällde vi på myrbekämpningspulver upplöst i vatten på palmen och det hade tydligen önskad effekt. Det började röra på sig igen i palmen och jag hörde lite läskiga ljud där inifrån. Jag inbillade mig att skalbaggarna skrek som i dödsångest. Nu anser jag mig vara en djurvän och har svårt att se djur lida, men när det handlar om skadeinsekter och att rädda mina palmer så är jag inte så blödig. Iallafall klarade de inte av behandligen för dagen efter låg det flera skalbaggskadaver på marker runt palmen. Samma sak någon vecka senare men då var det inte vi som varit framme, utan det berodde nog på att det hade blivit lite kyligare på nätterna och de klarar inte av temperaturer under +10.

Sen bestämde vi oss för att bekämpa insekterna med för ändamålet avsett organiskt medel. Vi sprutade på nematoder (eller vad de nu kan heta på svenska). Jag har inte sett några nya dödsfall eller någon ny åverkan på palmerna, men vi får vara uppmärksamma till våren när det börjar bli varmare och skalbaggarna och deras larver vaknar till liv igen. Ännu vet vi inte om vi har lyckats rädda våra palmer.

Roadtrip

Om jag skulle försöka få lite liv i min blogg igen... Det kan ju vara dax.

Då kan jag ju berätta om den utflykten vi gjorde i helgen. Med övernattning. Under Dotterns alla levnadsår har vi alltid mellanlandat på ett och samma ställe när vi åkt från Paris-området ner till lägenheten i Argelès-sur-Mer bara strax norr om gränsen till Spanien. Det blir en sträcka på ca 90 mil enkel resa, och kan ju vara lite för mycket för en liten människa. Dottern var bara drygt två månader när hon åkte den sträckan första gången.

(lånad bild)

Då fanns inte viadukten i Millau och sista etappen på resan tog betydligt fler timmar än i dag med oändliga bilköer.

Stället vi hittade heter Fau-de -Peyre och ligger i Lozère departementet. Det ligger lite off motorvägen mitt i Centralmassivet på ca 1100 meters höjd. Här mellanlandade vi alltid både på ner- och tillbakaresan två gånger om året under fjorton år. De sista åren fanns ju viadukten och Dottern var så stor att hon utan problem klarade resan i ett svep, men det blev en tradition som hörde semestern till och som vi inte ville släppa.

Fau-de-Peyre är en helt liten by med ungefär 180 bosatta själar och ett hotell och en alldeles fantastisk restaurang. Där blir man serverad fransk husmanskost när den är som bäst i mer än rikliga portioner. Så rikliga att man skäms en aning för att man alltid lämnar mat kvar på uppläggningsfaten.

Givetvis tog Dottern och jag grodlår. Stekta i smör med vitlök och persilja. Mumsigt. Och kladdigt eftersom man äter med fingrarna. Våtservetter ingår i servicen.

Just den här helgen hade vi gudomligt fint väder med strålande solsken hela tiden och träden hade sin finaste höstskrud på.

Där finns en hel del gårdar i byn och en massa kor av Aubrac-rasen.

De här två har funnits bakom hotellet under många år, och de var ett kärt återseende.

Sist vi var i Fau-de-Peyre var för sex år sedan när vi flyttade ner till södra Frankrike. Vi har många gånger pratat om att åka dit igen över någon helg. Det är ju inte långt från oss numera, det tar bara lite drygt tre timmar. Helt klart skall vi inte vänta sex år till nästa gång!

Dopad apelsin?

Vi fick en påse egenodlade apelsiner av grannen igår. Vansinnigt goda och saftiga. Men en utmärkte sig en hel del.

En bamseapelsin som vägde nästan ett kilo. 909 gram. 

Mot en mer normalstor som vägde 294 gram.

En normalstor apelsin räckte till ett glas juice men den stora räcker kanske till hela familjen.

Franska juldekorationer

De julgranar man ser i Frankrike ute på gator och torg är aldrig dekorerade med en enkel ljusslinga. Tyvärr tycker jag, för det är så fint. Och det är nog en av de saker jag saknar mest från Sverige. De och alla adventsstakar i alla fönster.

Den här granen hittade vi i Collioure. Ovanligt mycket dekorerad (och kanske inte helt i min smak) för oftast brukar det bara vara några pappersrosetter eller några ensamma kulor längst upp.

Lite längre bort på en av Collioures vindlande gator såg vi den här snögubben. Han fick kanske i sig ett eller två glas glögg för mycket i går kväll...

Å så var vi här igen

Och med "här" menar jag Toulouse. Fotot visar Hôtel de Ville vid Place du Capitole i den Rosa Staden som den kallas.

Dottern och jag tog tåget i går för att vara i hennes nya lägenhet i tid eftersom elen skulle sättas på. Hon hade fått en tid mellan klockan 14 och 16. Vi kom i lagom tid för att hinna äta lunch på en av alla uteseveringar innan vi begav oss till hennes nya adress inte långt från ovannämnda Place du Capitole. Vi hann bara flytta runt lite möbler innan det ringde på dörren och el-snubben var där. Kvart I två! Jodå, fransmän kan komma i tid, och tydligen t.o.m FÖRE utsatt tid.

Vi fortsatte att fixa lite i lägenheten innan vi så sakteliga gick mot stationen. Givetvis via en del butiker.

Två nystan sockgarn kom med hem. (Dom är inte fullt så mörkbruna i verkligheten).

På ett annat ställe hittade jag den här "sommarsprayen", eller "myggspray" som det står på flamländska. Jag besväras väldigt av insektsbett, framför allt när jag vattnar trädgården och förmodligen stör faunan, så den kanske kan göra livet lite lättare och mindre kliande för mig. Jag testade den igårkväll när vi kommit hem och den luktar både mycket och starkt och verkar hålla iallafall resten av min familj borta från mig... Hoppas bara att den har samma effekt på insekterna också!

Fresh off the needles

Äntligen har ett färdigt projekt sett dagens ljus! Oftast blir sticket bara liggandes halvfärdigt eller - ännu oftare - så repas det upp. Men idag fäste jag trådarna i de nyaste sockarna.

Garnet är Phildar Folk 100, färg Coralline och stickorna jag har använt är 2,25 mm. Mönstret är Hermiones Everyday Socks. Det är ett enkelt strukturmönster som gör sockorna lite roligare att sticka än ett par bara släta. Det är absolut inget fel på släta enkla sockar heller, men det blir lite roligare att sticka om man har ett mönster. Men med det här garnet så fick det bli något enkelt annars var det stor risk att det blev för blurrigt.

Hälen är en välbeprövad heel flap.

Jag tycker dom blev bra och dom verkar bekväma (det är ju liksom inte säsong för att prova dom just nu). Eventuellt är det bara Brorson d.y. och jag som tycker att dom är fina, andra i familjen har uttryckt en åsikt om att dom är för färggranna. Men det är mina sockar och det är jag som skall ha dom och tycker andra att dom gör ont i ögonen så kan de bara låta bli att titta på mina fötter i vinter!