Cupcake-filt

För ett bra tag sedan när jag för första gången såg Attic24´s Cupcake Stripe Blanket blev jag förälskad i den och bestämde mig för att en sån måste jag göra. Det är egenligen inte alls mina färger men tillsammans blir de så fina. Lucy, a.k.a Attic24, är så otroligt färgsäker.

Så nu bestämde jag mig för att jag hade förtjänat ett filt-kit och beställde från Woolwarehouse i Storbritannien.    De säljer (bl.a) Attic24´s kit och de skickar över hela världen.

En vecka senare kom ett paket med en fin organza-påse med 15 stycken 100 grams nystan med medföljande beskrivning.

Givetvis satte jag igång genast, sen återstår det bara att se om det är ett evighetsprojekt eller om jag är lika sugen hela vägen.

Palmätare

Palmbeståndet har minskat rätt ordentligt här i våra trakter de senaste åren. Det beror på en skalbagge, Rhynchophorus ferrugineus som har kommit från Asien och härjar sen 2006 även i södra Frankrike.

Nu är det ju inte skalbaggarna som är bovarna i det här dramat, det är deras larver.

Det är larverna som äter upp palmerna inifrån vilket gör att de dör. När larverna är färdiga att bli skalbaggar tar de sig ut ur palmen med hjälp av sina kraftiga käkar, och förvandlas till en skalbagge på utsidan av palmen.

 Ett hål gjort inifrån av larven. "Skalet" från förvanligen hängde kvar vid hålet. 

Förra hösten såg vi den ena palmen efter den andra sågas ner. I våras var det vår granne bakom oss som fick hyra in hjälp med att såga ner och frakta bort sin flera meter höga palm, i somras var det en annan granne som fick göra samma sak.

Ytterligare en grannes palm är uppäten men den står fortfarande kvar. Förmodligen är det en tämligen dyr historia att göra sig av med en sjuk palm, eftersom det krävs speciell utrustning att kapa en hög palm (måste kapas i sektioner) och sen kan man inte bara åka till soptippen med den som med vilket annat trädgårdsavfall som helst. Den angripna palmen måste brännas för att inte skalbaggarna och larverna skall överleva och förflytta sig till andra, friska palmer.

Vi förstod att det nog bara var en tidsfråga tills våra palmer skulle bli angripna.

Våra Phoenix canariensis

För några veckor sedan hyfsade jag till den lilla palmen, dvs jag kapade av de delar av palmbladen som vi hade lämnat för långa. Tydligen störde ljudet och vibrationerna av den elektriska sågen skalbaggarna för när jag stängde av den hörde jag hur det började krypa och röra på sig i palmen och så kom de 2,5 - 3 cm stora orangefärgade skalbaggarna ut.
Några dagar senare hällde vi på myrbekämpningspulver upplöst i vatten på palmen och det hade tydligen önskad effekt. Det började röra på sig igen i palmen och jag hörde lite läskiga ljud där inifrån. Jag inbillade mig att skalbaggarna skrek som i dödsångest. Nu anser jag mig vara en djurvän och har svårt att se djur lida, men när det handlar om skadeinsekter och att rädda mina palmer så är jag inte så blödig. Iallafall klarade de inte av behandligen för dagen efter låg det flera skalbaggskadaver på marker runt palmen. Samma sak någon vecka senare men då var det inte vi som varit framme, utan det berodde nog på att det hade blivit lite kyligare på nätterna och de klarar inte av temperaturer under +10.

Sen bestämde vi oss för att bekämpa insekterna med för ändamålet avsett organiskt medel. Vi sprutade på nematoder (eller vad de nu kan heta på svenska). Jag har inte sett några nya dödsfall eller någon ny åverkan på palmerna, men vi får vara uppmärksamma till våren när det börjar bli varmare och skalbaggarna och deras larver vaknar till liv igen. Ännu vet vi inte om vi har lyckats rädda våra palmer.

Roadtrip

Om jag skulle försöka få lite liv i min blogg igen... Det kan ju vara dax.

Då kan jag ju berätta om den utflykten vi gjorde i helgen. Med övernattning. Under Dotterns alla levnadsår har vi alltid mellanlandat på ett och samma ställe när vi åkt från Paris-området ner till lägenheten i Argelès-sur-Mer bara strax norr om gränsen till Spanien. Det blir en sträcka på ca 90 mil enkel resa, och kan ju vara lite för mycket för en liten människa. Dottern var bara drygt två månader när hon åkte den sträckan första gången.

(lånad bild)

Då fanns inte viadukten i Millau och sista etappen på resan tog betydligt fler timmar än i dag med oändliga bilköer.

Stället vi hittade heter Fau-de -Peyre och ligger i Lozère departementet. Det ligger lite off motorvägen mitt i Centralmassivet på ca 1100 meters höjd. Här mellanlandade vi alltid både på ner- och tillbakaresan två gånger om året under fjorton år. De sista åren fanns ju viadukten och Dottern var så stor att hon utan problem klarade resan i ett svep, men det blev en tradition som hörde semestern till och som vi inte ville släppa.

Fau-de-Peyre är en helt liten by med ungefär 180 bosatta själar och ett hotell och en alldeles fantastisk restaurang. Där blir man serverad fransk husmanskost när den är som bäst i mer än rikliga portioner. Så rikliga att man skäms en aning för att man alltid lämnar mat kvar på uppläggningsfaten.

Givetvis tog Dottern och jag grodlår. Stekta i smör med vitlök och persilja. Mumsigt. Och kladdigt eftersom man äter med fingrarna. Våtservetter ingår i servicen.

Just den här helgen hade vi gudomligt fint väder med strålande solsken hela tiden och träden hade sin finaste höstskrud på.

Där finns en hel del gårdar i byn och en massa kor av Aubrac-rasen.

De här två har funnits bakom hotellet under många år, och de var ett kärt återseende.

Sist vi var i Fau-de-Peyre var för sex år sedan när vi flyttade ner till södra Frankrike. Vi har många gånger pratat om att åka dit igen över någon helg. Det är ju inte långt från oss numera, det tar bara lite drygt tre timmar. Helt klart skall vi inte vänta sex år till nästa gång!

Dopad apelsin?

Vi fick en påse egenodlade apelsiner av grannen igår. Vansinnigt goda och saftiga. Men en utmärkte sig en hel del.

En bamseapelsin som vägde nästan ett kilo. 909 gram. 

Mot en mer normalstor som vägde 294 gram.

En normalstor apelsin räckte till ett glas juice men den stora räcker kanske till hela familjen.

Franska juldekorationer

De julgranar man ser i Frankrike ute på gator och torg är aldrig dekorerade med en enkel ljusslinga. Tyvärr tycker jag, för det är så fint. Och det är nog en av de saker jag saknar mest från Sverige. De och alla adventsstakar i alla fönster.

Den här granen hittade vi i Collioure. Ovanligt mycket dekorerad (och kanske inte helt i min smak) för oftast brukar det bara vara några pappersrosetter eller några ensamma kulor längst upp.

Lite längre bort på en av Collioures vindlande gator såg vi den här snögubben. Han fick kanske i sig ett eller två glas glögg för mycket i går kväll...

Å så var vi här igen

Och med "här" menar jag Toulouse. Fotot visar Hôtel de Ville vid Place du Capitole i den Rosa Staden som den kallas.

Dottern och jag tog tåget i går för att vara i hennes nya lägenhet i tid eftersom elen skulle sättas på. Hon hade fått en tid mellan klockan 14 och 16. Vi kom i lagom tid för att hinna äta lunch på en av alla uteseveringar innan vi begav oss till hennes nya adress inte långt från ovannämnda Place du Capitole. Vi hann bara flytta runt lite möbler innan det ringde på dörren och el-snubben var där. Kvart I två! Jodå, fransmän kan komma i tid, och tydligen t.o.m FÖRE utsatt tid.

Vi fortsatte att fixa lite i lägenheten innan vi så sakteliga gick mot stationen. Givetvis via en del butiker.

Två nystan sockgarn kom med hem. (Dom är inte fullt så mörkbruna i verkligheten).

På ett annat ställe hittade jag den här "sommarsprayen", eller "myggspray" som det står på flamländska. Jag besväras väldigt av insektsbett, framför allt när jag vattnar trädgården och förmodligen stör faunan, så den kanske kan göra livet lite lättare och mindre kliande för mig. Jag testade den igårkväll när vi kommit hem och den luktar både mycket och starkt och verkar hålla iallafall resten av min familj borta från mig... Hoppas bara att den har samma effekt på insekterna också!

Fresh off the needles

Äntligen har ett färdigt projekt sett dagens ljus! Oftast blir sticket bara liggandes halvfärdigt eller - ännu oftare - så repas det upp. Men idag fäste jag trådarna i de nyaste sockarna.

Garnet är Phildar Folk 100, färg Coralline och stickorna jag har använt är 2,25 mm. Mönstret är Hermiones Everyday Socks. Det är ett enkelt strukturmönster som gör sockorna lite roligare att sticka än ett par bara släta. Det är absolut inget fel på släta enkla sockar heller, men det blir lite roligare att sticka om man har ett mönster. Men med det här garnet så fick det bli något enkelt annars var det stor risk att det blev för blurrigt.

Hälen är en välbeprövad heel flap.

Jag tycker dom blev bra och dom verkar bekväma (det är ju liksom inte säsong för att prova dom just nu). Eventuellt är det bara Brorson d.y. och jag som tycker att dom är fina, andra i familjen har uttryckt en åsikt om att dom är för färggranna. Men det är mina sockar och det är jag som skall ha dom och tycker andra att dom gör ont i ögonen så kan de bara låta bli att titta på mina fötter i vinter!

Kaktusblommor

Barbarie-kaktusen utanför vår garagegrind har börjat blomma. Stora fina oranga blommor. Det är vår femte vår här nere i södra Frankrike men det är första gången som jag har sett den blomma.

Jag brukar hålla mej på så långt avstånd jag kan pga av dom små och fina taggarna. Dom sätter sig i tyget på kläderna och där sitter de kvar och sticks. Skall man av någon anledning ta i kaktusen gäller det att ha ordentliga läderhandskar.

Under sensommaren kommer frukterna, fikonen. Dom brukar finnas att köpa på marknaden. Enligt Maken är dom goda men har en viss, inte alltid önskad, effekt på magen. Så dom undviker jag också.

Dom är här nu!

Nu har dom vaknat, getingarna. För min del hade de gärna kunnat fortsätta sin vinterdvala hela året. Personligen förstår jag inte alls vitsen med getingar. Förmodligen förstår de inte vitsen med oss människor heller så det kan gå på ett ut...
Häromdagen hade vi  flera stycken som inomhus. Den första förstod tydligen mina viftningar med en tidning och försvann ut genom det öppnade fönstret på egen hand. Den andra vimsade runt nån centimeter från golvytan i sovrummet och verkade inte må så bra så den blev ett lätt byte med en annan tidning. Den tredje dök upp på kvällen, också i sovrummet, när jag hade satt mej bekvämt i sängen med en stickning för att titta på den franska motsvarigheten till Robinson. Den surrade runt taklampan och verkade inte vilja försvinna av sig själv. Efter en hel del pzzzt med insektsspray mådde inte heller den så bra och ramlade ner på golvet (och som tur var inte i sängen!) och gick samma öde till mötes som geting nr 2.
Utomhus är dom inte roliga att ha i närheten, men inomhus är dom direkt läskiga tycker jag. Och så ser jag alltid till att ha minst en insektsspray tillgänglig, för inne hos mej är dom inte välkomna.
Och så hoppas jag på en fin och solig och insektsfri sommar.

Nytt till trädgården

Vi har införskaffat ett nytt litet runt café-bord till trädgården. Alldeles lagom till kaffet efter maten. Eller till apéritifen när det blir varmare.

Nu har jag bara ärmarna kvar på min Boxy. En over-size tröja som jag stickar i New Zealand Lammeuld som jag hade hemma. Återstår att se vad jag tycker om en sån tröjmodell.

Och när jag inte stickar så river jag ner tapet och spacklar och putsar inför ommålningen av hallen.

Buzzzzy bee

Dom har vaknat nu, bina. Vi kan se - och höra - dom jobba sig från den ena vårblomman till den andra. Ett välkommet vårtecken

Nya sockar till Maken

Dom har varit klara en tid men det har inte varit yllestrumpväder hos oss den senaste tiden.  Här är det mina fötter som har fått vara modell även om dom inte har rätt storlek. Maken var för upptagen (fotboll på tv eller nåt).
Mönstret är Minor Excursion Gansey Sock, ett gratis Ravelry-mönster. Garn är Phil Folk 50 från Phildar i färgen anthracite, ett nystan till varje, och jag stickade med rundsticka (magic loop) 2,5 mm.
Mönstret kan jag rekommendera, det var intressant hela vägen och enkelt att memorera.

Min Siri

Siri är färdigstickad, nu skall jag bara fästa alla trådar, blocka den och - inte minst - hitta lämpliga knappar.
Garnet är Holst Supersoft i färgen Ember. Ett underbart garn i en underbar färg.

Jag gjorde knapphålen i de aviga maskorna på knäppkanten, och så följde jag Dödergöks eminenta råd att placera ett knapphål där jag är som störst över bysten för att undvika en glipa. Det gjorde placeringen av de övriga knapparna till ett ordentligt huvudbry och jag fick nöja mej med att det översta hålet kom lite väl nära halskanten. Och så stickade jag två varv mer på kanterna än vad som stod i mönstret.

Dottern är hemma på lov denna veckan men sen skall jag låna golvet i hennes rum så Siri kan ligga och blockas i fred från en nyfiken nos och smutsiga tassar.

Årets första krokus!

En liten gul krokus lyser upp ena rabatten i trädgården. Och nog känns det emellanåt som om våren är på g.

(och jag kan lägga in foton på min blogg igen, jippiiii!)

Färdig kofta, men...

Min Kal-kofta är färdigstickad. Men längre än så kommer den inte. Istället för att fästa alla trådar och blocka den så skall den repas upp. Jag är bara halvnöjd med den. Rygg och ärmar är helt ok, i-cord kanten blev bra. Men framstyckena blev inte alls som jag hade tänkt mej. Med största sannoliket är det mitt tänk som blev fel.

Innan jag repar upp koftan skall jag mäta och räkna maskor och noga kolla upp exakt var det inte blev bra så jag kan göra bättre nästa gång. För en nästa gång blir det, med samma garn! Jag är hemskt nöjd med alla Dödergöks klara och precisa instruktioner, och jag har lärt mej en hel massa bra saker.

Nästa gång skall jag sticka en mer baskofta, kanske t.o.m en v-ringad. Det var ingenting jag hade i åtanke innan men nu har jag sett flera superfina v-ringade koftor i kal-en så varför inte?

Nu skulle jag ju givetvis ha haft en bild här på min kofta för att visa hur den blev, men se det ville sig inte alls. Servern går inte med på att överföra några bilder.

Inte så mycket kvar...

En ärm gjord, bara en kvar. Och så kanten förstås. Jag fick för mig att göra en i-cord kant i Holst Supersoft i färgen Ember. Det blir en hiskeligt lång kant på min rätt långa och lite vida kofta. Som tur är så har jag såna där mojjar som man kan sätta ihop löstagbara kablar med varandra. Jag skymtar iallafall ljuset i slutet av tunneln.

Det går framåt

Efter en början då det var mer ett steg fram och tre bak, så flyter det på rätt bra nu med min kofta. Den är tänkt att bli höftlång så jag har en bit kvar. Till slut bestämde jag mej för att öka på var sida av flätorna under ärmarna (Jo, det blev flätor där också. Lite för att bryta av det monotona.) och två på bakstycket och en mitt på varje framstycke. Jag tror att det kanske hade varit fint om jag hade börjat att öka på framstyckena lite högre upp, ungefär där jag är som störst över bysten, men jag följde Dödergöks expert-råd för hon vet ju vad hon pratar om och det gör inte jag riktigt. Och förresten tyade jag inte att repa upp igen.
Tyvärr viker sej framkanterna med flätorna inåt. Jag hoppas verkligen att det rätar till sej vid blockningen!
God Fortsättning till er alla!

Saffranskatter

I normala fall brukar jag baka lussekatter, men eftersom jag inte fick ändan ur vagnen till Lucia utan gjorde dom igår så får jag väl döpa om dom till saffranskatter istället.
Det var flera år sedan jag bakade lussekatter senast. Främst beror det på att vår inte alltför stora frys så gott som alltid är proppfull, dels på att jäst inte är helt enkelt att få tag på här i dessa trakter. Har man tur kan bageriet ha, men då får man ha tur. Annars hittar man bara de små kuberna (på 42?!? gram) på större varuhus i tårtkyldisken.
Nu är frysen än en gång mer än välfylld och det fanns ingen chans att få in en enda saffransbulle så vi får trycka i oss alla bullarna själva de närmaste dagarna. Men det skall väl gå det med. Vårt julbord är inte så tungt eller fett utan består av ostron, räkor och lax. Och då kan man ju unna sig att "bottna" med svenska bakverk dagarna innan.

Bara resten kvar...

Äntligen är då oket klart och jag har delat av och påbörjat intagningarna under ärmarna. Nu skall jag bara fundera ut hur, var och hur ofta jag skall göra uttagningarna för att få till den Alinjeformad kofta som jag hade tänkt mej. I sidorna givetvis, men eventuellt också i ryggen. Och kanske också mitt på framstyckena? Fast det kanske blir för mycket? Men jag har några varv till på mej att tänka över saken. Jag är iallafall otroligt nöjd över att jag har lyckats komma så här långt efter mycket gråt och tandagnisslan i början.

Oket inte OK

Efter mycket dividerande med mej själv och velande hit och dit och kudd-konsultering (aka sova på saken) kom jag fram till att jag måste nog repa upp min kofta. Den blev för stor. Framför allt framstyckena men också ärmarna. Och eftersom jag verkligen vill använda den här koftan och inte bara sticka mej en hyllvärmare, så fick jag väl inse att om jag inte var nöjd nu så skulle det inte vara stor chans att jag skulle bli det när den väl var färdig. Så det är bara till att börja om igen och hoppas att jag har räknat rätt den här gången. Dödergöks alla eminenta instruktioner och tips finns ju kvar även om jag har kommit på efterkälken. Fast lite trist är det ju.