257 %-ig skattehöjning

Den senaste tiden har skattebeskeden ramlat ner i de franska hushållens brevlådor. I Frankrike betalar man in inkomstsskatten från föregående år under de sista månaderna på innevarande år (alltså: det man tjänade 2013 skall man betala skatt på under sista delen av 2014). Man får ut sin bruttolön och -pension och sen är det upp till var och en att antingen själv kontakta sin skattemyndighet för en månatlig automatisk inbetalning, eller så lägger man själv undan en summa varje månad i madrassen eller på banken. Eller så betalar man allt på ett bräde. Det är många fransmän som inte vill betala in sin skatt i förväg till staten med motiveringen att de då inte får någon ränta på pengarna, men att staten tjänar pengar på dom.

För vår del innebar årets skattebesked en maffig ökning. 257 %. Tvåhundrafemtiosju komma åtta procent för att vara exakt. Det är nämligen så att alla pensionerade f.d. stats- och kommunalanställda, som Maken, får ett tillägg varje månad för de barn de har, en viss summa per barn, oavsett åldern på barnen och om de fortfarande bodde hemma eller ej . Den summan har tidigare inte varit skattepliktig men det har den sittande socialistiska regeringen ändrat på. Den nya reformen trädde i kraft den 31 december förra året och var retroaktivt, dvs började gälla för de "barnbidrag" man fått under det precis avslutade året. Och för de, som Maken med sina fyra barn, som hade betalat in sin skatt varje månad allteftersom de tjänade pengarna, så var ju loppet redan kört så att säga. Man kunde ju inte betala in mer under 2013 eftersom året redan var slut.

Man kan ju bara gissa att det jäset lite i de stats- och kommunalanställda leden. Sen fyra år tillbaka har deras löner varit frusna (dvs inte ökats ens för att följa inflationen), pensionerna är också frusna. Och nu denna nya skatt.

Men regeringen verkar nöjda med sig själva när de har ordnat så att 3 miljoner av de minst bemedlade 14 miljoner franska hushåll slipper betala någon inkomstskatt överhuvudtaget. Som om det skulle räcka för att pacificera de franska skattebetalarna.

Äntligen något färdigstickat!

Min Chance of Showers blev visserligen färdigstickad i början av sommaren, men sen blev den liggandes. Det var ju det där med att Fästa Alla Trådar... Och förresten har det inte direkt varit något koftväder. Så min fina blå kofta i bourettesilke blev liggandes i en påse. Tills helt nyligen då jag tittade i almanackan och insåg att Hösten kan komma när som helst. Visserligen har vi helt underbart sommarväder fortfarande hos oss, men man vet ju inte.

Den här koftan stickas med förkortade varv, och är enkel och kul att sticka. Ärmarna blev lite i vidaste laget kanske, annars är jag nöjd.
Jag behöver nog blocka kanterna lite lätt, men jag upptäckte att Maken har lagt rabarber på min vattensprutflaska så jag måste inhandla en ny. (Han har en ättikslösning i flaskan mot bladlössen. Ibland luktar hela trädgården ättika, men effektivt är det!)

Nu har jag ytterligare en färdigstickad kofta i bomull som också väntar på att få alla trådarna fästa. Hoppas att det inte tar så lång tid med den. Men det är ju onekligen roligare att sticka än att fästa trådar och montera.

Navelsträngsuttänjning

är förmodligen inget ord man hittar i SAO, men det är ett nog så smärtsamt fenomen. Och det har alldeles nyligen drabbat oss. Dottern flyttade till Toulouse i helgen för att börja på universitetet.
Jag vet inte vem som lider mest, Dottern eller jag.
Vi körde dit med hennes pinaler i fredags för då var det dax att ta hennes lilla studentlägenhet på 19 kvm i besiktning. Man kan ju undra vad och hur vi tänkte när vi valde det datumet. En fredag mitt i fransk semestertid. Förmodligen tänkte vi inte alls. Vi var inte ensammma på vägarna om jag uttrycker mig så.

Men jag skall väl överleva detta också. Någon gång, förr eller senare, skulle hon ju ändå lämna boet. Sen är det ju vårt fel, som hon så noga har påpekat, att vi inte flyttade till en större stad med ett bättre universitet, så hon kunde fortsätta att bo hemma under studierna.
Jag som inte tycker det var så länge sedan vi lämnade henne i skolan, Ecole Maternelle, för första gången som treåring. Bara femton år sedan faktiskt. Och den tiden har ju bara flugit förbi.

Mumsig lunch

Och här stod jag i köket hela förmiddagen och lagade paëlla. Not. Vi brukar emellanåt unna oss färdiglagad katalansk paëlla, dvs varianten med musslor, chorizo, fläskkött, katalansk korv och gambas. Portionerna är mer än generösa, två räcker mer än väl till oss tre. Och bara att värma på spisen när vi kommer hem. Perfekt somrig latdagslunch. Som fungerar alldeles utmärkt även under resten av året också...

Apropå förbudsskyltar

I förra inlägget skrev jag att man kanske inte skulle vara så stelbent i sin tolkning av förbudsskyltar. Men det är kanske det man skall vara? Man kanske skall tolka de där skyltarna bokstavligt? Som vi gjorde när vi inte tyckte att förbudet mot ett svart kroppslöst hundhuvud inte gällde oss, utan att vi kunde gå just där utan problem med vår hund.



Just den här skylten skulle man ju kunna tolka som att en röd bil (utan vare sig förare eller ratt!) inte får köra om en svart bil. Då är det ju lugn för oss som har en blå bil, vi kan köra om vilken bil som helst, var som helst.

Eller också kanske man skall låta bli alltför personliga tolkningar av skyltar. Det kan bli rätt dyrt med alla böter man får punga ut med. För att inte tala om körkortslöst.

Vid närmare eftertanke är det nog i många fall bättre att fantasilöst följa skyltarnas förbud och påbud, och inte ägna sig åt någon personlig tolkning. Trafiksäkrare och billigare.

Fast jag fortsätter nog att gå med min kopplade hund lite där jag tycker. Lite civil olydnad är bara bra för moralen. Så länge ingen kommer till skada.

Hundförbud

Häromdagen behövde dottern och jag ta oss från A till B till C och tillbaka till A igen. Vi tog Lili med oss på promenaden och lämnade fader/make/husse hemma.
Vid den minst tråkiga vägen mellan B och C fanns en så här skylt:

Nu har jag bott så länge i Frankrike att jag har anammat den franska inställningen till förbudsskyltar: Dom gäller inte mig. Eller, i det här fallet, den gäller inte vår hund.
Det säger ju sig självt, här är det ett förbud mot svarta hundar med spetiga öron. Och skall man vara petig så gäller det enbart svarta hundhuvuden utan ögon.

Vår Lili med sitt gräddkolafärgade huvud med rundade hängande öron (och med kropp) är ju inte alls berörd av ett sådant förbud.

Förresten var både förskolan och skolan som låg på var sin sida av gångstigen stängda för sommaren så inga barn behövde bli skrämda. Och jag avsåg att plocka upp eventuella efterlämnade högar med medhavd plastpåse.

Man kan ju inte vara alltför stelbent i sin tolkning av förbudsskyltar.

Det är sommar och blogglusten lyser med sin frånvaro. Det händer inte så mycket att skriva om.
Fast en tur till Toulouse var vi tvungna till häromdagen. Det var inskrivningdax till universitet. För-inskrivningen gjordes på nätet och då fick Dottern en tid vid vilken hon skulle infinna sig på plats. Väl där var allt rysligt väl organiserat. Först skulle vi in i en sal där alla medhavda papper verifierades och bockades av. Sen fick vi gå ut genom en annan dörr och in i salen bredvid där alla Dotterns uppgifter kollades en gång till och sen var det dax att betala (och det var där jag kom in, som mobilt betalkort) och så gick vi ut igen med ett grönt papper fullt med stämplar för att gå in i en tredje sal där foto togs och Dottern kom ut med sitt student-idkort. Och sen in i en fjärde och sista sal där hon fick svara på en massa statistiska frågor. Sen gick vi ut en annan väg än vi kom in och allt var klart på 30 minuter och sen körde vi de 20 milen hem igen.

Och så har vi varit hos veterinären  tre gånger under lika många dagar. Lili ville inte äta eller dricka eller gå ut och så hade hon en läbbig grej i ena mungipan. Två anti-inflammationssprutor senare och hon är som vanligt igen.

Makens barn och barnbarn är på semester i trakten och då är det ju tur att det är fint väder så man kan grilla och äta ute på papptallrikar eftersom vi inte har vare sig plats till alla inomhus eller tillräckligt många porslinstallrikar.

På handarbetsfronten händer inte så mycket nytt. Det känns lite som Ett Steg Framåt, Två Tillbaka-syndromet. Några Afrikanska Blommor har virkats till mitt evighetsprojekt African Flower-pläden. Den Randiga Sockan fick en ny sorts häl som visserligen blev bra, men det visade sig att sockan blev både för kort och för trång så det blev till att repa upp och göra om och då gick luften ur mig lite. Den oranga bomullskoftan bidde inte heller bra, så även den fick repas upp och nu har jag på börjat en ny modell, denna gången efter ett mönster.

Annars rullar dagarna på, mestadels med fint väder, en och annan regnskur. Stranden överlåter jag med varm hand till turisterna och håller mig i min egen pool där det är lugnt och skönt och jag slipper sand mellan tårna.