dimanche 6 novembre 2016

Palmätare

Palmbeståndet har minskat rätt ordentligt här i våra trakter de senaste åren. Det beror på en skalbagge, Rhynchophorus ferrugineus som har kommit från Asien och härjar sen 2006 även i södra Frankrike.


Nu är det ju inte skalbaggarna som är bovarna i det här dramat, det är deras larver.

Image result for charançon rouge
Det är larverna som äter upp palmerna inifrån vilket gör att de dör. När larverna är färdiga att bli skalbaggar tar de sig ut ur palmen med hjälp av sina kraftiga käkar, och förvandlas till en skalbagge på utsidan av palmen.

 Ett hål gjort inifrån av larven. "Skalet" från förvanligen hängde kvar vid hålet. 

Förra hösten såg vi den ena palmen efter den andra sågas ner. I våras var det vår granne bakom oss som fick hyra in hjälp med att såga ner och frakta bort sin flera meter höga palm, i somras var det en annan granne som fick göra samma sak.


Ytterligare en grannes palm är uppäten men den står fortfarande kvar. Förmodligen är det en tämligen dyr historia att göra sig av med en sjuk palm, eftersom det krävs speciell utrustning att kapa en hög palm (måste kapas i sektioner) och sen kan man inte bara åka till soptippen med den som med vilket annat trädgårdsavfall som helst. Den angripna palmen måste brännas för att inte skalbaggarna och larverna skall överleva och förflytta sig till andra, friska palmer.

Vi förstod att det nog bara var en tidsfråga tills våra palmer skulle bli angripna.

Våra Phoenix canariensis

För några veckor sedan hyfsade jag till den lilla palmen, dvs jag kapade av de delar av palmbladen som vi hade lämnat för långa. Tydligen störde ljudet och vibrationerna av den elektriska sågen skalbaggarna för när jag stängde av den hörde jag hur det började krypa och röra på sig i palmen och så kom de 2,5 - 3 cm stora orangefärgade skalbaggarna ut.
Några dagar senare hällde vi på myrbekämpningspulver upplöst i vatten på palmen och det hade tydligen önskad effekt. Det började röra på sig igen i palmen och jag hörde lite läskiga ljud där inifrån. Jag inbillade mig att skalbaggarna skrek som i dödsångest. Nu anser jag mig vara en djurvän och har svårt att se djur lida, men när det handlar om skadeinsekter och att rädda mina palmer så är jag inte så blödig. Iallafall klarade de inte av behandligen för dagen efter låg det flera skalbaggskadaver på marker runt palmen. Samma sak någon vecka senare men då var det inte vi som varit framme, utan det berodde nog på att det hade blivit lite kyligare på nätterna och de klarar inte av temperaturer under +10.


Sen bestämde vi oss för att bekämpa insekterna med för ändamålet avsett organiskt medel. Vi sprutade på nematoder (eller vad de nu kan heta på svenska). Jag har inte sett några nya dödsfall eller någon ny åverkan på palmerna, men vi får vara uppmärksamma till våren när det börjar bli varmare och skalbaggarna och deras larver vaknar till liv igen. Ännu vet vi inte om vi har lyckats rädda våra palmer.

mardi 1 novembre 2016

Roadtrip

Om jag skulle försöka få lite liv i min blogg igen... Det kan ju vara dax.

Då kan jag ju berätta om den utflykten vi gjorde i helgen. Med övernattning. Under Dotterns alla levnadsår har vi alltid mellanlandat på ett och samma ställe när vi åkt från Paris-området ner till lägenheten i Argelès-sur-Mer bara strax norr om gränsen till Spanien. Det blir en sträcka på ca 90 mil enkel resa, och kan ju vara lite för mycket för en liten människa. Dottern var bara drygt två månader när hon åkte den sträckan första gången.

Image result for viaduc de millau
(lånad bild)

Då fanns inte viadukten i Millau och sista etappen på resan tog betydligt fler timmar än i dag med oändliga bilköer.

Stället vi hittade heter Fau-de -Peyre och ligger i Lozère departementet. Det ligger lite off motorvägen mitt i Centralmassivet på ca 1100 meters höjd. Här mellanlandade vi alltid både på ner- och tillbakaresan två gånger om året under fjorton år. De sista åren fanns ju viadukten och Dottern var så stor att hon utan problem klarade resan i ett svep, men det blev en tradition som hörde semestern till och som vi inte ville släppa.


Fau-de-Peyre är en helt liten by med ungefär 180 bosatta själar och ett hotell och en alldeles fantastisk restaurang. Där blir man serverad fransk husmanskost när den är som bäst i mer än rikliga portioner. Så rikliga att man skäms en aning för att man alltid lämnar mat kvar på uppläggningsfaten.



Givetvis tog Dottern och jag grodlår. Stekta i smör med vitlök och persilja. Mumsigt. Och kladdigt eftersom man äter med fingrarna. Våtservetter ingår i servicen.



Just den här helgen hade vi gudomligt fint väder med strålande solsken hela tiden och träden hade sin finaste höstskrud på.




Där finns en hel del gårdar i byn och en massa kor av Aubrac-rasen.



De här två har funnits bakom hotellet under många år, och de var ett kärt återseende.

Sist vi var i Fau-de-Peyre var för sex år sedan när vi flyttade ner till södra Frankrike. Vi har många gånger pratat om att åka dit igen över någon helg. Det är ju inte långt från oss numera, det tar bara lite drygt tre timmar. Helt klart skall vi inte vänta sex år till nästa gång!