mardi 1 novembre 2016

Roadtrip

Om jag skulle försöka få lite liv i min blogg igen... Det kan ju vara dax.

Då kan jag ju berätta om den utflykten vi gjorde i helgen. Med övernattning. Under Dotterns alla levnadsår har vi alltid mellanlandat på ett och samma ställe när vi åkt från Paris-området ner till lägenheten i Argelès-sur-Mer bara strax norr om gränsen till Spanien. Det blir en sträcka på ca 90 mil enkel resa, och kan ju vara lite för mycket för en liten människa. Dottern var bara drygt två månader när hon åkte den sträckan första gången.

Image result for viaduc de millau
(lånad bild)

Då fanns inte viadukten i Millau och sista etappen på resan tog betydligt fler timmar än i dag med oändliga bilköer.

Stället vi hittade heter Fau-de -Peyre och ligger i Lozère departementet. Det ligger lite off motorvägen mitt i Centralmassivet på ca 1100 meters höjd. Här mellanlandade vi alltid både på ner- och tillbakaresan två gånger om året under fjorton år. De sista åren fanns ju viadukten och Dottern var så stor att hon utan problem klarade resan i ett svep, men det blev en tradition som hörde semestern till och som vi inte ville släppa.


Fau-de-Peyre är en helt liten by med ungefär 180 bosatta själar och ett hotell och en alldeles fantastisk restaurang. Där blir man serverad fransk husmanskost när den är som bäst i mer än rikliga portioner. Så rikliga att man skäms en aning för att man alltid lämnar mat kvar på uppläggningsfaten.



Givetvis tog Dottern och jag grodlår. Stekta i smör med vitlök och persilja. Mumsigt. Och kladdigt eftersom man äter med fingrarna. Våtservetter ingår i servicen.



Just den här helgen hade vi gudomligt fint väder med strålande solsken hela tiden och träden hade sin finaste höstskrud på.




Där finns en hel del gårdar i byn och en massa kor av Aubrac-rasen.



De här två har funnits bakom hotellet under många år, och de var ett kärt återseende.

Sist vi var i Fau-de-Peyre var för sex år sedan när vi flyttade ner till södra Frankrike. Vi har många gånger pratat om att åka dit igen över någon helg. Det är ju inte långt från oss numera, det tar bara lite drygt tre timmar. Helt klart skall vi inte vänta sex år till nästa gång!

1 commentaire:

  1. Ååh vad roligt att du hittat tillbaka till bloggen igen! Jag har aldrig varit vid viadukten men det har mannen. Men det får han väl skriva om själv när han hittar hit. =D

    RépondreSupprimer