Det är sommar och blogglusten lyser med sin frånvaro. Det händer inte så mycket att skriva om.
Fast en tur till Toulouse var vi tvungna till häromdagen. Det var inskrivningdax till universitet. För-inskrivningen gjordes på nätet och då fick Dottern en tid vid vilken hon skulle infinna sig på plats. Väl där var allt rysligt väl organiserat. Först skulle vi in i en sal där alla medhavda papper verifierades och bockades av. Sen fick vi gå ut genom en annan dörr och in i salen bredvid där alla Dotterns uppgifter kollades en gång till och sen var det dax att betala (och det var där jag kom in, som mobilt betalkort) och så gick vi ut igen med ett grönt papper fullt med stämplar för att gå in i en tredje sal där foto togs och Dottern kom ut med sitt student-idkort. Och sen in i en fjärde och sista sal där hon fick svara på en massa statistiska frågor. Sen gick vi ut en annan väg än vi kom in och allt var klart på 30 minuter och sen körde vi de 20 milen hem igen.

Och så har vi varit hos veterinären  tre gånger under lika många dagar. Lili ville inte äta eller dricka eller gå ut och så hade hon en läbbig grej i ena mungipan. Två anti-inflammationssprutor senare och hon är som vanligt igen.

Makens barn och barnbarn är på semester i trakten och då är det ju tur att det är fint väder så man kan grilla och äta ute på papptallrikar eftersom vi inte har vare sig plats till alla inomhus eller tillräckligt många porslinstallrikar.

På handarbetsfronten händer inte så mycket nytt. Det känns lite som Ett Steg Framåt, Två Tillbaka-syndromet. Några Afrikanska Blommor har virkats till mitt evighetsprojekt African Flower-pläden. Den Randiga Sockan fick en ny sorts häl som visserligen blev bra, men det visade sig att sockan blev både för kort och för trång så det blev till att repa upp och göra om och då gick luften ur mig lite. Den oranga bomullskoftan bidde inte heller bra, så även den fick repas upp och nu har jag på börjat en ny modell, denna gången efter ett mönster.

Annars rullar dagarna på, mestadels med fint väder, en och annan regnskur. Stranden överlåter jag med varm hand till turisterna och håller mig i min egen pool där det är lugnt och skönt och jag slipper sand mellan tårna.

Slut på Beach 2013

Ja, för mig började den ju aldrig. Har inte satt min fot på stranden på hela sommaren. För mycket sand mellan tårna och för många turister. (Och här förtränger jag glatt att jag också har varit en sån där förhatlig turist här i trakterna tills för tre år sedan. Numera tillhör jag ju Lokalbefolkningen.)

Nu håller man på att packa ihop diverse strandrestauranger och lekprylar. Badvakterna håller fortfarande ett vakande öga på de få som fortfarande frekventerar stranden. Förmodligen till slutet av månaden.

Det är fortfarande mycket man inte får göra på stranden. Bla fick inte Lili vara där. Fast egentligen gäller det nog enbart svarta hundar med vitt halsband och i koppel. Det kan ju vem som helst se...

Så istället höll vi oss i skuggan längst promenaden och sniffade runt.
 
Jag kanske inte sniffade så mycket, men Lili gjorde det desto mera.

Med snigelfart

Här händer inte mycket, och händer det så händer det med snigelfart.
Egentligen borde jag inte klaga, men just nu är det liiite för många grader för mitt välbefinnande. Idag skulle vi enligt väderprognosen ha 37 grader, och det är lite i varmaste laget. Och inte skjunker temperaturen så mycket under natten heller. För var varm natt som går, kommer iallafall jag ett steg närmare beslutet om att installera luftkonditionering på övervåningen. Kanske kan jag övertyga Maken...

Min Flaming June fortskrider också långsamt. Varven är på tok för långa just nu och inget roligt händer. Jag blev kär i den här kofta första gången jag såg den på Knitty förra våren och bestämde mig för att den skulle jag sticka. Förra året blev det inte av, men i år så. Jag vill fortfarande ha den, och jag har gett mig attans på att sticka färdigt den, men just nu är den sååå tråkig.

Bortskämd & blasé

Vi har det så bra att vi bor bara ca två mil från en bred och fin Medelhavsstrand. Vi har många fina sandstränder inom kort avstånd härifrån men den i Canet en Roussillon är den närmaste.
Och ändå var det väldigt länge sedan vi var och badade i havet, Maken och jag.
I yngre dagar var jag lite mera för det där med att vändsteka mig på stranden några timmar innan det började krypa i mig, men nu har jag väldigt svårt för det. Vi ser liksom inget nöje i att sätta oss i bilen och sitta i bilköer till havet tillsammans med en massa andra människor som alla har fått samma idé exakt samtidigt. Och sen väl framme jaga parkeringsplats inte allt för långt bort. Bli nedskvätt med sand av badglada ungar som tvunget måste springa hela tiden mellan vattnet och föräldrarna. Få en strandtennisboll i magen. Få höra strandgrannarnas på badlakandet bredvid senaste skvaller. Och sen, varma, trötta och med sand överallt sätta oss i en stekhet bil och puttra hemåt i en bilkö tillsammans med en massa andra människor som kommit på samma idé exakt samtidigt.

Nä, då har vi det bättre hemma. Vi är nämligen så bortskämda att vi har en egen pool. Och den har varit väldigt skön denna helgen när solen har bränt och vi har haft temperaturer på uppåt 34 grader. Det har visserligen visat sig vara mycket jobb med en pool, men det är den värd en dag som den här.

Hemlängtan

Den börjar bli svår nu, hemlängtan. Den börjar alltid komma krypande såhär års (och även i december) och inte hjälper det att Maken hade hittat den här bilden nånstans. Hans dröm är en tur på Götakanal med sin egen ägandes Targa-båt. Själv nöjer jag mig med en vistelse i Sverige. Varsom.