är förmodligen inget ord man hittar i SAO, men det är ett nog så smärtsamt fenomen. Och det har alldeles nyligen drabbat oss. Dottern flyttade till Toulouse i helgen för att börja på universitetet.
Jag vet inte vem som lider mest, Dottern eller jag.
Vi körde dit med hennes pinaler i fredags för då var det dax att ta hennes lilla studentlägenhet på 19 kvm i besiktning. Man kan ju undra vad och hur vi tänkte när vi valde det datumet. En fredag mitt i fransk semestertid. Förmodligen tänkte vi inte alls. Vi var inte ensammma på vägarna om jag uttrycker mig så.
Men jag skall väl överleva detta också. Någon gång, förr eller senare, skulle hon ju ändå lämna boet. Sen är det ju vårt fel, som hon så noga har påpekat, att vi inte flyttade till en större stad med ett bättre universitet, så hon kunde fortsätta att bo hemma under studierna.
Jag som inte tycker det var så länge sedan vi lämnade henne i skolan, Ecole Maternelle, för första gången som treåring. Bara femton år sedan faktiskt. Och den tiden har ju bara flugit förbi.
Min yngsta valde att ta ett sabbatsår för att åka till London och söka lyckan.. Pga jobb här hemma (och kan hända en pojke...), har hon inte kommit iväg än. Så jag känner mig lite som om jag går och väntar på något som jag vet ska hända och som nog blir lite påfrestande, men jag vet inte NÄR... Går liksom och känner den där tänjningen i förväg, vilket ju är rätt korkat!
SvaraRaderaViss är det korkat att ta ut eländet i förväg, men är man förälder så är man...
Radera