Apropå förbudsskyltar

I förra inlägget skrev jag att man kanske inte skulle vara så stelbent i sin tolkning av förbudsskyltar. Men det är kanske det man skall vara? Man kanske skall tolka de där skyltarna bokstavligt? Som vi gjorde när vi inte tyckte att förbudet mot ett svart kroppslöst hundhuvud inte gällde oss, utan att vi kunde gå just där utan problem med vår hund.



Just den här skylten skulle man ju kunna tolka som att en röd bil (utan vare sig förare eller ratt!) inte får köra om en svart bil. Då är det ju lugn för oss som har en blå bil, vi kan köra om vilken bil som helst, var som helst.

Eller också kanske man skall låta bli alltför personliga tolkningar av skyltar. Det kan bli rätt dyrt med alla böter man får punga ut med. För att inte tala om körkortslöst.

Vid närmare eftertanke är det nog i många fall bättre att fantasilöst följa skyltarnas förbud och påbud, och inte ägna sig åt någon personlig tolkning. Trafiksäkrare och billigare.

Fast jag fortsätter nog att gå med min kopplade hund lite där jag tycker. Lite civil olydnad är bara bra för moralen. Så länge ingen kommer till skada.

Hundförbud

Häromdagen behövde dottern och jag ta oss från A till B till C och tillbaka till A igen. Vi tog Lili med oss på promenaden och lämnade fader/make/husse hemma.
Vid den minst tråkiga vägen mellan B och C fanns en så här skylt:

Nu har jag bott så länge i Frankrike att jag har anammat den franska inställningen till förbudsskyltar: Dom gäller inte mig. Eller, i det här fallet, den gäller inte vår hund.
Det säger ju sig självt, här är det ett förbud mot svarta hundar med spetiga öron. Och skall man vara petig så gäller det enbart svarta hundhuvuden utan ögon.

Vår Lili med sitt gräddkolafärgade huvud med rundade hängande öron (och med kropp) är ju inte alls berörd av ett sådant förbud.

Förresten var både förskolan och skolan som låg på var sin sida av gångstigen stängda för sommaren så inga barn behövde bli skrämda. Och jag avsåg att plocka upp eventuella efterlämnade högar med medhavd plastpåse.

Man kan ju inte vara alltför stelbent i sin tolkning av förbudsskyltar.

Det är sommar och blogglusten lyser med sin frånvaro. Det händer inte så mycket att skriva om.
Fast en tur till Toulouse var vi tvungna till häromdagen. Det var inskrivningdax till universitet. För-inskrivningen gjordes på nätet och då fick Dottern en tid vid vilken hon skulle infinna sig på plats. Väl där var allt rysligt väl organiserat. Först skulle vi in i en sal där alla medhavda papper verifierades och bockades av. Sen fick vi gå ut genom en annan dörr och in i salen bredvid där alla Dotterns uppgifter kollades en gång till och sen var det dax att betala (och det var där jag kom in, som mobilt betalkort) och så gick vi ut igen med ett grönt papper fullt med stämplar för att gå in i en tredje sal där foto togs och Dottern kom ut med sitt student-idkort. Och sen in i en fjärde och sista sal där hon fick svara på en massa statistiska frågor. Sen gick vi ut en annan väg än vi kom in och allt var klart på 30 minuter och sen körde vi de 20 milen hem igen.

Och så har vi varit hos veterinären  tre gånger under lika många dagar. Lili ville inte äta eller dricka eller gå ut och så hade hon en läbbig grej i ena mungipan. Två anti-inflammationssprutor senare och hon är som vanligt igen.

Makens barn och barnbarn är på semester i trakten och då är det ju tur att det är fint väder så man kan grilla och äta ute på papptallrikar eftersom vi inte har vare sig plats till alla inomhus eller tillräckligt många porslinstallrikar.

På handarbetsfronten händer inte så mycket nytt. Det känns lite som Ett Steg Framåt, Två Tillbaka-syndromet. Några Afrikanska Blommor har virkats till mitt evighetsprojekt African Flower-pläden. Den Randiga Sockan fick en ny sorts häl som visserligen blev bra, men det visade sig att sockan blev både för kort och för trång så det blev till att repa upp och göra om och då gick luften ur mig lite. Den oranga bomullskoftan bidde inte heller bra, så även den fick repas upp och nu har jag på börjat en ny modell, denna gången efter ett mönster.

Annars rullar dagarna på, mestadels med fint väder, en och annan regnskur. Stranden överlåter jag med varm hand till turisterna och håller mig i min egen pool där det är lugnt och skönt och jag slipper sand mellan tårna.

Mera ränder

Under det senaste besöket i mina hemtrakter lyckades jag undvika garnbutiker. Jag tyckte det var bäst så eftersom jag dels hade en budget modell mindre (och det vet vi ju att det kan ibland gå överstyr i sagda butiker), dels hade jag bokat flygbiljett med bara handbagage (för att inte frestas att handla för mycket, smart som jag är =) ).
Men under mina irrfärder i diverse butiker lyckades jag ända hitta ett nystan sockgarn som fick följa med hem.

Jag hittade det i en butikskedja (börjar på H och slutar på -tex) som säljer mest hemtextil men också lite garn och broderkit. 

När jag fick syn på det tänkte jag att det garnet skulle bli så fint tillsammans med ett off-white garn som jag hade hemma,

och så tänkte jag Randiga Sockar.

Nu funderar jag bara på vilken häl jag skall göra. Det finns ju så många olika hälar att sticka, så varför bara köra med samma gamla vanliga? Varför inte testa något nytt? Varför inte en fish-lips-kiss-heel ?

Randiga halvvantar

Så här års vill man ju inte alltid ha något stort och varmt ull-projekt i knät, så då passar det ju bra att leta upp några garnslattar och stickas sig ett par halvvantar.

 

Mönster: Bisontine-mittens, gratis på ravelry
Garn: rosa Drops Alpaca och ljusgrått Preface från Phildar
Stickor: 2 mms rundsticka

Här har man gjort en grej av färgbytet genom att sticka första maskan på varje rad i "den andra" färgen.
Dom var enkla och roliga och sticka och dom blev färdiga för ett tag sedan, men sen var det ju det där med att fästa trådar... Lika roligt det är att sticka, lika förödande tråkigt är det att fästa garnändarna.

Orange sommarkofta

Det har väl knappast undgått någon att det är fotbolls-VM varje kväll just nu. Sverige lyckades ju inte komma med, och det förtar ju lite av glädjen, men jag kan ju alltid Frankrike heja på istället. Men skall jag kunna klara av att titta på en match så var jag ju tvungen att lägga upp till en ny stickning. Det räcker så utmärkt att lyssna och titta med ett halvt öga. Alla eventuella mål visas ju ändå i repris ett antal gånger.

Jag la upp till en uppifrån-och-ner kofta i bomullsgarnet Victoria från M&K som jag hade hemma. Det blir på lite lösa boliner eftersom jag inte har något mönster. Provlapp och mäta och räkna. Halskanten och framkanterna stickar jag i mosstickning allt-i-ett eftersom jag inte har lust att plocka upp efteråt och för den delen har jag begränsat med garn också, och då tycktes det mig säkrare att inte behöva spara garn för att göra kanterna efteråt. Nu kan jag sticka koftan så lång som jag har garn till.
Och så la jag till ett litet spetsmönster på framkanterna för att det inte skulle bli bara långtråkig rätstickning.
Vi får se om det blir bra och om jag tänkt och räknat rätt, annars får jag väl frogga den....

Mormors mors stickor och virknålar

För flera år sedan fick jag Moderns alla strumpstickor och virknålar. Ursprungligen har de tillhört min mormors mor. En tant som tydligen inte förflyttades sig utan att ha något handarbete med sig i väskan och som hon plockade upp närhelst hon hade någon minut över.

Virknålarna är i olika mini-storlekar (förutom en 3 mm). Många av dom är också försedda med en "huva". Förmodligen för att skydda den minimala kroken.

Vad har man egentligen för slags garn till en sån här pyttekrok? Det står JMRA 12 på den. Vad nu det betyder.

På strumpstickorna står det ju inga nummer eller storlekar, och de allra tunnaste har jag lite problem att storleksbestämma. Det minsta hålet på min stickstorleksmoj är på 2 mm / US 0. Just den här stickan ser ut att vara 1 mm. Finns det så tunnt strumpgarn numera? Det hade varit roligt (och tagit lång tid!) att sticka ett par stumpor med så tunnt garn. Jag tycker om små och fina maskor. Ju mindre desto bättre.

Jag är glad och stolt över mitt arv, och jag är mycket rädd om alla mormors mors stickor och virknålar.