Igår började franska skolbarn sitt två veckor långa höstlov. Vi åkte och inhandlade en bok som Dottern har som läxa att läsa under lovet: Candide av Voltaire. Franska skolor är mycket för det här med Litteratur. När jag gick i skolan hemma i Sverige på 70- och halva 80-talet behövde vi knappt läsa någon av ens de stora svenska författarna. Och det tycker jag är tråkigt. Det är ju kanske tyvärr inte av egen fri vilja man sätter sig och läser äldre, lite "tung" litterartur precis. Fast man "borde" av kulturella skäl. Det är lite en brist i min utbildning att jag inte har läst Strindberg t.ex. Inte ens Nils Holgersson av Selma Lagerlöf har jag läst, fast det är mest i en liten privat protest mot att hon totalt hoppade över Halland under Holgerssons resa genom Sverige.
Fransk skolbarn är tvugna att läsa många böcker och redan i tidig skolålder skall de lära sig poem att rabbla utantill. Så har man alltid gjort under alla år, och så kommer man nog alltid att göra. Fråga vilken fransman som helst, med någorlunda utbildning, och i vilken ålder som helst, alla kan de rabbla samma poem.
Man dissekerar texterna mening för mening och analyserar vad Författaren egentligen menar med sitt ordval. Personligen tycker jag att det inte är intressant, eller ens korrekt mot författaren, att göra så. Så länge han eller hon inte har gett ut en Manual till sin text så kan väl ingen annan än vederbörande själv veta vad han/hon menar. Anser jag alltså.
Men nu har Dottern sin lovlektyr räddad, och det är ju bra det. Jag menar, det kan ju vara bra att hon flyttar näsan från datorskärmen till en bok emellanåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar