Även jag tittade på damfotbollen igår. Mest för att det var från Halmstad. Jag hade t.o.m en egen sportkommentator bredvid mig (Maken). Tyvärr har han inte "mute"-knapp, men det går ändå. Med åren har jag lärt mig att Slå Dövörat Till.
Och jodå, visst drabbades jag allt av lite hemlängtan. Inte för att just Örjans Vall har gett mig några goda minnen, snarare tvärtom. Jag minns med olust de idrottsdagar man var tvungen att infinna sig där för en heldags idrottande. 100 meter löpning (långsammaste kossan på banan), kast med liten boll (tjejkast med skrattretande resultat), längdhopp (där det gick något bättre, ok allt är relativt) och, om jag inte minns fel, även kast med slunga (det vara bara enorm tur att jag inte slängde iväg den åt fel håll och träffade nån i huvudet).
Men rysliga minnen till trots, Örjans Vall är ändå Halmstad, och Halmstad är, och förblir alltid, Hemma.
Och på söndag eftermiddag sitter jag nog bänkad igen, med Dövörat tillslaget, och förbereder mig mentalt för hemresan till Sverige i augusti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar