tisdag 2 juli 2013

Avfärgad

För drygt 48 1/2 år sedan föddes jag med en ordentlig mörk kalufs och har varit mörkhårig sedan dess. Iallafall fram till 19 års ålder då jag upptäckte mitt första vita hårstrå. Drygt tio år senare började jag färga håret regelbundet för att dölja de allt fler vita stråna. Ända tills för några månader sedan. Då tröttnade jag på att behöva färga håret var femte vecka, och tänkte ge min naturliga hårfärg en chans.
Så det blev en lång och utdragen sittning hos frissan för att avfärga håret och göra några blonda slingor för en mer naturlig övergång. Och så blev jag blond.


Så jag har gått från att vara en färgad brunett med vita rötter, till att vara en oäkta blondin med mörka rötter. Det senare är betydligt mera acceptabelt av någon anledning, medan det förra bara ser negligerat ut. Orättvist egentligen.
Men jag upptäckte att jag tydligen inte var så vithårig som jag trott. De där vita hårstråna som lyst som fyrbåkar vid skalpen visade sig inte vara så många när det väl kom till kritan. Betydligt mer peppar än salt alltså.
Nu skall jag bara bestämma mig om jag skall fortsätta på den inslagna banan och se hur jag ser ut som gråhårig, eller om jag skall fortsätta att vara blond. Visserligen är mina dagar som Lucia-aspirant långt bakom mig. Som mörkhårig och glasögonprydd och utan sångröst hade jag aldrig någon chans till den posten, det var liksom kört på 70-talet. Men nu ser jag ju ut som den svenska jag är, även i fransmännens ögon.

1 kommentar:

  1. Det ser ju jättefint ut! Jag är blond av naturen och märkte när jag färgade mitt hår mörkt ett antal år att håret såg tunt och glest ut när det blev ljusare i utväxten. Till skillnad från nu när botten blir mörkare när det växer ut och genast ser håret så tjockt ut som det verkligen är.
    Ser fram mot att följa dina vedermödor med håret oavsett vad du väljer.

    SvaraRadera