tisdag 3 september 2013

Är jag gammalmodig?

Är jag gammalmodig? Eller för strikt uppfostrad? Eller jag kanske bara är petig?
Vi var på begravning igår. En inte alltför nära vän till Maken hade avlidit.
Det var första gången som jag var på en begravning i Frankrike. Jag är långt ifrån en expert på svenska begravningar (som tur är) men sederna skiljer sig lite mellan de två länderna.
Först och främst så måste jordfästningen ske väldigt snabbt efter dödsfallet i Frankrike. Bara två eller tre dagar. En annan sak som jag inte heller visste om är att efter minnesstunden så följer de sörjande, iallafall de närmast sörjande, med till antingen krematoriet eller till begravningsplatsen för att närvara vid jordfästningen.

Men en sak som inte skiljer sig, och här har jag kollat noga med Maken som kan det här med Vett & Etikett, är klädseln. Man infinner sig till begravningen och minnesstunden i mörka och sobra kläder. Svart, grått eller marinblått.
Men där satt jag igår i storkyrkan i Perpignan och tappade hakan allteftersom folk kom in och satte sig. Lårkort vit klänning som mest såg ut som en nattsärk. Korallröd ärmlös klänning (som hade varit hur fin som helst på ett sommarbröllop). Jeans, t-shirt och gympadojjor. Orange tenniströja.
För en gångs skull skämdes jag inte över att vara lite "överklädd" (jag tycker aldrig jag har rätt kläder till rätt tillfälle). Jag hade t.o.m tryckt in mina stackars fötter i ett par svarta pumps till min svarta klänning. Maken satt och svettades i mörk kostym, vit skjorta och slips.
Vi är nämligen av den uppfattningen att man klär sig sobert för hedra den avlidne och inte minst dennes familj. Man gör det för deras skull. Inte för att visa upp sina brunbrända ben eller för att lufta finklänningen.

Visst, man har bara ett fåtal dagar, om ens det, att gå och shoppa en mörk klänning eller en svart slips. Men nånting i den vägen har man väl ändå hemma om så bara mörka byxor och en vit skjorta? Om man nu inte har lust/råd/tid att införskaffa sig något nytt.

Men som sagt, jag kanske är petig.

1 kommentar:

  1. Nej, jag håller med dig. Det måste ju inte vara svart, en del väljer ju också att bestämma att det inte ska vara det, men det kan ju vara lite snyggt och prydligt ändå, lite sobert. Det är ju ett allvarligt tillfälle, och även om man själv känner sig bekväm i de vardagliga kläderna så kan man gott visa lite hänsyn mot de övriga sörjande och inte dyka upp i strandkläder...

    SvaraRadera