Mina geckos

Eller mina och mina... Det är ju inte så att jag håller mej med geckos som husdjur. Jag vill förövrigt inte ens ha dom inomhus. Utomhus helt ok, även inne i garaget och "ateljén" och trädgårdsskjulet är ok. Förra sommaren hade vi nog en fem stycken i varierande storlekar. Av någon oförklarlig anledning är jag helt fascinerad av dom (därav namnet på bloggen) och kan stå och titta på dom i all oändlighet. Nu är de ju inte så sociala av sig utan kilar iväg snabbaren än blixten när man kommer. Alla utom Gordon. Han är den störste och förmodligen äldste av dom. Stamfadern inbillar jag mig. Han är nog för cool för att springa iväg för en människa. Det har blivit lite av en kamp mellan honom och mig - vem ger upp att glo på den andre först?

Geckos är lite tjockare och "stubbigare" än de andra ödlorna som bor i vår trädgård. Och deras huvud och svans är klart markerat från resten av kroppen till skillnad från andra ödlor som är smalare. Även deras fötter ser annorlunda ut. Det syns rätt bra på andra fotot, även om bägge är lite oskarpa. Men som sagt, de är lite skygga och vill inte bli fotograferade.