Å så var det dax igen

Varje år så här års ringer de på dörren. Brevbåraren, brandkåren och och sopgubbarna. Alla vill de sälja sina kalendrar för det kommande året. I teorin är det frivilligt att köpa, men i praktiken är man mer eller mindre tvungen. Man vill ju få sin post utburen, sina sopor hämtade och man vill ju stå på god fot med brandkåren omutifallatt. Men man får betala vad man vill, och det där är ju lite lurigt. Man vill ju inte uppfattas som snål men inte heller vill man ge sken av att man har gott om pengar.
Först ut i år var brevbäraren. Passade det inte idag så kunde hon komma tillbaka en annan dag, sa hon. Underförstått, hade jag inga kontanter idag så gick det bra vid ett senare tillfälle. Posten brukar alltid ha en hel del olika motiv på kalendern att välja på och i år valde jag blommor, mest för att det skulle gå snabbt. Brandkåren brukar skicka ut de yngsta och sötaste brandmännen för att knacka dörr.

På franska heter detta les étrennes och enligt mitt lexikon betyder det nyårsgåvor. En liten pengagåva för tjänster utförda under året som gått och för ett bra förhållande under det kommande året.